Du känner sig säkert igen dig. Du ska värma något i mikron, till exempel en Oboy. Du ställer in koppen med Oboy, bestämmer tid för uppvärmning och trycker på start. Men istället för att gå därifrån för att göra något vettigt, så blir du kvarstående. Du är som fastspikad framför mikron, stirrande på koppen som sakta snurrar runt. Mikron ger ifrån sig ett behagligt surrande ljud och lampan inuti lyser fint. Du är som hypnotiserad.
Jag skulle vilja kalla min relation till mikrovågsugnar för ett ofrivilligt förhållande. Dysfunktionellt, if you will.
Det finns ett tillfälle då jag fördömer mikron. Det är när den är placerad på konstiga höjdlägen i köket. Hos en kompis till mig sitter den ovanför ugnen, precis i höjd med mitt hår. För att kunna kolla in i mikron måste jag stå på tå. Hos en annan vän står den på diskbänken. Jag, med mina 172 cm, måste böja mig ner och vila armbågarna på diskbänken för att komma i ögonhöjd med mikron. Det är ytterst ansträngande för kroppen. Varför är det så svårt att placera den 165 cm från marken? Är jag för egoistisk som tycker att mikrons läge ska anpassas efter en kvinnas medellängd?
Hemma hos mig har mikron det bästa tänkbara läget. Precis i min ögonhöjd. Som att personen som bestämde på vilken nivå mikron skulle hamna, hade just mig i tankarna. Jag hyllar den personen.
Men den stora frågan är:
Varför har mikron en sådan makt över oss? Fundera över det, du.
Häxeri?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar